Typen är endast känd från några nordöstliga Dalabygder som Ore, Orsa och Boda. Den fordrar en rymlig loge eller rent av en ”rund” loge. Vår tröskbult är till formen en konisk träcylinder av grov furu. Tjockänden har en diameter omkring 90 centimeter. Den är fullsatt med pluggar och försedd med en ram med fäste för såväl bulten som skaklarna till hästen. Centralt för funktionen är en stolpe mitt på loggolvet, daterad 1838. Hästen vandrade runt den, trampande på sädesaxen på golvet och dragande bulten. Efter den gick en person med högaffel och lyfte den av bulten nedtryckta säden. Under hästens svans hängde en påse för att fånga upp hästspillningen.

Mycket korn har tröskats där fast med slagor med medeltida ursprung. Det var i äldre tid det mest odlade sädesslaget tack vare sin härdighet.

Tröskningen med slaga var en tidskrävande och komplicerad process med flera steg. Luckorna på bakväggen hade en viktig funktion i processens början. Man skapade ett korsdrag mellan dem och dörrhålet, som hjälpte till att skilja agnarna från de uttröskade sädeskornen genom den så kallade kastningen av den blandning av agn, boss och ”nakna” sädeskorn som var resultatet av slagtröskningen. Sedan följer flera steg i processen, innan malningen till mjöl.

Källorna avslöjar att kvinnor inte sällan deltog i tröskningen. Nog så nödvändigt med tanke på att många män deltog i de många krigen som Sverige förde under den här tiden. Åter till exteriören, tröskladans dubbeldörrar avslöjar att de inte är ursprungliga utan breddningen av dörröppningen har tillkommit senare. Förtaket hålls uppe av sex utvalda, böjda stöttor.

Tröskladan är vidare flyttad till nuvarande platsen någon gång vid mitten av 1800-talet. Därom vittnar flyttmärken med rödkrita och att den saknas på storskifteskartan av 1827. På den högra dörrens insida finns inristningen ”EES 1873”, då ladan troligen fått sin nuvarande utformning. På framväggen hänger två årder. Årdret är ett krokformigt plöjningsredskap okänt i Europa. Det har medeltida anor och har gett upphov till verbet ärja. Årdern ansågs som ett mer primitivt redskap. I Ore användes det till att mylla ner gödsel och säd. Ett bevis för användbarheten är att årdern och plogen samtidigt var i bruk i vissa trakter för olika behov vid jordbearbetning.